miljonista.blogg.se - Lyckonivåer - konsumtion är inte lycka

Lyckonivåer - konsumtion är inte lycka

Godmorgon allihop! Jag fick en kommentar igår om vikten av att unna sig medans man lever, att livet är kort. Jag har redan skrivit ett inlägg på samma bana men tänkte utveckla ämnet lite eftersom "spendera medans du lever" är ett vanligt tankesätt hos många.

Varför unnar jag mig (=spenderar pengar) så sällan?

Jag tycker också att livet är för kort för att vara olycklig, och jag hade absolut unnat mig mer konsumtion till vardags om jag trodde att det hade gjort mig lyckligare.

Men, jag tror nämligen att den fjärde latten på espressohouse för veckan, eller den 15de latten för månaden, ger ungefär lika mycket lycka som den där 100de ciggen i månaden som röks av vanerökaren. Dvs INGEN förhöjning av den ursprungliga lyckonivån. Överhuvudtaget.

Tar jag däremot en cigg, eller en latte, lite då och då, kanske en gång i månaden, så kommer det fortfarande höja min lyckonivå, eftersom det inte blivit en vana. Min vana är då fortfarande att INTE köpa latte, att INTE ta en cigg. Det är inte jobbigt att vara utan, men väldigt härligt när jag väl unnar mig. Jag upplever att man kan förstöra lyxen i konsumtionsupplevelser genom att göra dem till vardagsmat.

Jag har sammanfattat min teori med en bild som förmodligen gör det lättare att förstå hur jag tänker:

Förtydligande:

Lyckonivån går upp när du börjar röka, första gångerna ger riktiga kickar, sedan börjar du vänja dig, din kropp vänjer sig vid nikotin och du får abstinens om du inte tar en cigg. Detta sker över tid och i för små steg för att du ska märka det. (- På samma sätt känns första gången du tester espresso house vanillalatte påväg till jobbet väldigt speciell, även andra och tredje gången men efter några veckor blir det en del av vardagen, en vana som inte längre känns lyxig. Även det första paret dyra klackskor på ett år känns betydligt lyxigare än det femte paret under samma månad. När det känns jobbigt att låta bli ett köp så vet du att du inte längre unnar dig, utan shopping har blivit en vana)

När du rökt några månader är Lyckonivån som den var innan du började röka, men du måste fortsätta röka för att behålla den nivån. Slutar du röka så kommer lyckonivån gå ner ett tag, tills kroppen åter igen vänjer sig vid att vara utan cigg. (-Du har vant dig vid den där latten på morgonen, du är inte lyckligare än vad du var utan den, men ändå känns det jobbigt och tråkigt att hoppa över den.)

När du varit utan rökfri några månader så är din lyckonivå åter igen samma som den var innan du började röka. (-När du bestämt dig att återgå till din termosmugg så kommer det vara tråkigt i början men efter ett tag känner du dig lika nöjd som du var med en espressohouse-mugg i handen.) Man vänjer sig, helt enkelt.

Min teori är inte tagen ur luften. När jag läste psykologi i gymnasiet så visade min lärare en liknande bild under en lektion och använde då just rökning som exempel för att illustrera hur våra (o)vanor påverkar oss, och hur de inte gör oss lyckligare.

Jag vill åter igen slå ett slag för att rannsaka sig själv, ifrågasätt dina egna normer och vad du upplever gör dig lycklig. Hur mycket beror på dåliga vanor och kan ersättas av annat? Hur mycket av din "konsumtionslycka" kommer ur samhällets normer? Det är inte svart på vitt, vad vi tror gör oss lyckliga gör oss inte alltid lyckliga. Väldigt ofta kommer våra ideér någon annanstans ifrån än från just våra hjärtan. Som jag skrivit om tidigare så har jag otaliga sätt att unna mig som inte över huvud taget handlar om att spendera pengar.

Jag kommer skriva mer om att byta vanor steg för steg, i ett senare inlägg.