miljonista.blogg.se

Jag har tänkt mycket på varför vissa människor blir sparsamma och andra inte. Varför vissa lockas betydligt mer av konsumtion och trots höga löner inte kan hålla i sina pengar.

Jag blir imponerad av föräldrar som redan vid sina barns tidiga år börjar praktisera ekonomi och sparsamhet. Föräldrar som avlönar barnen för hushållsarbete – lär barnet att pengar är något man arbetar hårt för, och brer vägen för ett framgångsrikt yrkesliv. Föräldrar som plockar fram ”barnvänliga aktier” som cloetta eller ett häftigt bilföretag för att inspirera sina barn till tidiga investeringar. När jag läser om femåringar som självmant ber att få kolla sin aktieportfölj vid dagens slut så tänker att jag kommer göra likadant när jag blir mamma, så att även min framtida unge kommer rycka mig i tröjärmen för att prata börsutveckling. Man kan ju knappt inte tro annat än att ett sådant barn ska gå en ekonomiskt framgångsrik framtid till mötes. Eller?

Det enda som talar emot detta är för mig frågan: Blir godiset kanske godare om man bara får äta det på lördagar? Tanken slår mig att barn som blir hårt hållna med pengar kanske kommer bli ”trotsiga” den dagen de kan köpa allt som de inte kunnat köpa innan. Den dagen ingen håller dem tillbaka och svälten är slut. Blir inte maten då otroligt åtrånsvärd?

Utgår jag från mig själv som blivit väldigt sparsam så har jag aldrig varit hårt hållen med pengar. Jag fick en bra slant till det jag behövde när jag var barn. Kände sällan att jag ville eller behövde ha mer. Jag har sparat pengar så länge jag kan minnas, innan man hade bankkonto hade jag alltid en spargris eller en kista med sedlar som fylldes på snabbt. Men då och då gick sedlarna åt, till dyrare kläder och en och annan teknikpryl. Att vara långsiktig och spara till trygghet kom senare.

Jag behövde inte sköta hushållsarbete och dylikt när jag var yngre, skolan är det enda jag blivit pushad med för att få högre månadspeng. Jag tror verkligen att man blir mer arbetssam enda in i benmärgen som vuxen om man lärt sig tidigt att vissa sysslor är obligatoriska. Tar man disken tre bestämda dagar i veckan under sin uppväxt så lär man sig att ”bara göra det” utan tjafs. På samma sätt som man ska kunna utföra ett arbete i vuxen ålder – vara arbetssam och tålmodig utan att tappa motivationen. Saker jag tror mig fått öva upp på egen hand mer än de flesta.

MEN! Arbetssam är sannerligen inte samma sak som sparsam. För att bli sparsam tror jag att det är en viktig ingrediens att lära sig att pengar kommer av arbete, en annan rolig och motiverande ingrediens är säkerligen aktier i tidig ålder, men kanske är inte dessa de viktigaste ingredienserna för att fostra en sparsam vuxen. Ett barn kommer alltid ta efter sin förälder. För att grundlägga ett barns värderingar betyder föräldrarnas handlingar mer än orden de säger. Det tror jag väldigt starkt på. De flesta som tänker mycket kring ekonomisk uppfostran har säkerligen en ekonomisk ådra själva.  Men ibland tror jag inte att det räcker.

Har man gott om pengar, som många vanliga svenssons har, så kan man både resa flera gånger om året, köpa fina barnkläder, äta ute eller take away ett par gånger i veckan och samtidigt spara undan en slant. Bara genom att överhuvudtaget spara pengar så sticker man nästan ut från normen, 35% av Sveriges befolkning sparar inte överhuvudtaget. Av de 65% som faktiskt sparar så är det genomsnittliga beloppet att spara 2000 kr. Jag tänker att  detta inte är särskilt mycket med tanke på vilken inkomst och livsstil de flesta har. Jag tror att många av de som sparar, sparar just på grund av att en slant finns över trots en normativ livsstil, att man helt enkelt sparar restbeloppet vid månadens slut.

Så vad händer då med ett barn som rest runt halva jorden vid 10 års ålder, ständigt ätit take away och fått nya kläder innan de gamla blivit slitna. Barn som även har fått utföra hushållsarbete och som köpt sina första aktier vid fem års ålder. Barn vars föräldrar sparar, men bara för att pengar finns över. Vad händer när man sedan ska stå på egna ben?

Jag tror att vanorna av hög materiell standard och ständiga konsumtionsupplevelser kommer väga tyngst. Man vänjer sig. Uppväxtens normer grundlägger vad som gör att du känner dig trygg och lycklig – helt enkelt vad som ger dig tillfredsställelse.  Vanor är ALLT. Vad var pengar för dina föräldrar? Först konsumtion, sedan sparande? Då kommer du förmodligen fungera likadant innan du börjar utmana dina normer. Som ung  individmed låg inkomst kommer take away och nya kläder konkurrera ut sparande, och bara om din lön någon gång tillåter båda delarna så kommer du börja lägga undan. 

Hur uppfostrar man då en ekonomisk vuxen? Ja, den frågan är inte den lättaste att svara på. Jag har tänkt mycket på hur jag ska överföra mitt ekonomiska tänk på mina barn. Funderat på vad i min uppväxt som gett mig min sparsamma ådra. Jag har inga svar men några reflektioner.

Jag tror att grunden i min sparsamhet kommer ur att pengar aldrig varit särskilt viktigt för mina föräldrar. Vi har inte behövt mycket pengar för att leva ett bra liv, mina föräldrar var kreativa i min uppväxt, vi gjorde mycket närliggande utflykter i naturen, jag blev uppmuntrad att uppskatta det lilla i livet, djur och natur, att måla och skriva. Vi reste inte ofta utomlands. Mina föräldrar brukade inte heller ta med mig på shoppingrundor eller varuhus. Mitt liv var helt enkelt ganska fritt från konsumtion. Jag vande mig aldrig vid att lycka är konsumtion.De allra flesta har högre grad av konsumtion i sin uppväxt, då får man göra jobbet själv och ändra sina vanor som vuxen, det är såklart mycket svårare men det går.

Något annat som jag tror är en viktig ingrediens ur min egen uppväxt och som går lite hand i hand med föregående exempel, är att mina föräldrar varit normbrytande på flera sätt. Hela min familj är exempelvis vegetarianer, och sticker även på andra sätt ut från normen. Jag har lärt mig att man inte behöver göra som alla andra, att man kan gå sin egen väg. Jag tror att det är en viktig anledning att jag vågat hoppa över de dyra märkesväskorna, och kunnat tacka nej till utelunch – att jag många gånger vågat göra tvärt emot de flesta andra. Kunnat stå för min sparsamhet. Jag är medveten om att det kan gå över gränsen och såklart måste man gå en mellanväg mellan social anpassning och den egna viljan. Det är inte alltid lätt och jag lyckas inte alltid. Min utmaning är att jag måste tillåta mig själv att spendera pengar ibland även om jag finner det roligare att spara för det mesta.

Det blev ett långt inlägg med många sidospår, hoppas ni orkade ta er igenom det. Nu är jag nyfiken, vad tror ni påverkar synen på pengar? Vad är era reflektioner och erfarenheter?